Katastrofromantiker

translation

panel two: Why hasn’t he answered? hasn’t answered hasn’t answered he hasn’t answered

panel five: Ooohvaaarrr nhow i’ts r-h-eally oOovaaaar

panel three:  But FRIDAAA! I’ve spent most of the day so far in a some what hung over cozy state. Mmm ^_^ Now I’m gonna go to Trädgården to see if that’s where I lost my sun glases and then try to find a sale somewhere. About your message yesterday, you only wrote sweet (…)

Panel five: heh. it wasn’t over…

Jaaajaaa, jag veeet att det är pinsamt, men herregud, nån måste ju skämma ut sig först!

Först var jag ensam i köket. Sen kom di andra. Jag valde att köra ändå.

Thobie tyckte som ni hör att det hela var mycket pinsamt. Lizzie fnissade uppmuntrande (det är hon som får slängpussarna). Carro var alltigenom stöttande och kröp under kameran när hon skulle hämta vatten.

Jag missar texten på ett par ställen… MEN! strunt i det! för det viktigaste är att budskapet går fram: AJM JÅR LEJDI, ÄN JU AR MAJ MÄÄÄN!

Imorn lägger jag upp en serie med ännu en hääärlig ballad. Until then my sweets, au revior!

Den här texten skrev jag till Bild&Bubbla. Men den kommer nog aldrig att hamna där…

Det är inte så lätt det här med skapande alla gånger.

Livets små berg och dal banesvängar rycker oss upp och ner, dag ut och dag in. Det ger kraft och det tar kraft. Det slukar oss till och med levande och lämnar oss mellan varven urlakade och tomma, på ett kallt och grusigt golv, i ett rum av mörker och tristess.

Andra dagar kan vi fyllas av glädje och skratt som forsar genom kropp och själ och tvingar benen att dansa.

Ja, det är ju livet det.

Så hur hanterar man livet som skapare då? Hur kan man upprätthålla arbetslusten i de där mörka stunderna? Och hur håller man fokus de där dagarna då man bara vill rusa ut i solskenet och rulla sig i gräset?

Lätt är det inte.

“Jag har inte gjort något på hela dagen. Jag har inte gjort något på flera dagar. Jag har inte gjort något på hela veckan.” Ofta hör man dessa självspäkande ord surra i kreatörskretsar. Lika vanligt är det att höra: “Idag har jag i alla fall skissat lite. Idag har jag åtminstone tuschat en halv sida. Jag fick inget gjort, men jag skrev lite manusidéer till en grej i alla fall.”

Vi mäter oss i vårt arbete. Mäter oss i vår produktivitet. Utan skapandet är vi ingenting. Vår existens icke-berättigad.

Jag personligen har en tendens att driva mig själv lite för hårt periodvis. Struntar i sömn och mat, hetsar mig som hade jag en stenhård deadline att hålla. Sitter hukad natt efter natt vid ritbordet med stirrande hålig blick och tecknar sönder såväl hand som rygg på kuppen. Får en kick av att se sida efter sida bli färdig, komma närmre och närmre målet, skyndar mot det färdiga resultatet. I sådana perioder går livet så vansinnigt fort att jag knappt hinner reflektera över vart jag egentligen är på väg någonstans.

Men det är viktigt med reflektion. Att stanna upp på livets väg, sätta sig ner vid vägkanten och bara vara en stund. Just nu har jag faktiskt satt mig ned för att reflektera. Jag befinner mig i mitt underliga rundväggade rum här i kollektivet i Malmö. På Spotify sjunger Hank Williams om Wedding Bells som aldrig kommer klämta för honom. På det lilla glasbordet flackar ett ensamt ljus och en mjuk doft av rökelse sätter mitt sinne i ro.

Imorgon börjar en vecka fylld med lärarjobb och nya utmaningar. Viktiga möten och en Stockholmsresa. Avslutningsmys med barnen som går serieteckning hos mig. Och kanske ritar jag inget alls den veckan. Kanske är det här en tid för vila. Att gå i ide.

Min gode vän och självklare inspirationskälla Knut (Larsson) berättade om en författarvän som på frågan om hur det gick med skrivandet hade svarat att “Jo, det går bra! Jag har inte skrivit något, men jag tar många promenader och läser mycket bra böcker!”

Det kan också vara nödvändigt i en skapares liv. Promenader… Läsa böcker… Värdefulla upplevelser som berikar oss. Jag måste ständigt påminna mig om vad som är viktigt i livet. Det är så lätt att fastna i tanken att det handlar om att kunna räkna en massa trofeér av prestationer som man lyckats med genom livet.

Men innerst inne vet vi ju alla att det enda som betyder något egentligen är stunderna. Ögonblicken av ljus och glädje. Av smärta och sorg. Alla dessa lama dagar då man bara låg i en hög i en soffa med ett par mysiga vänner och fnissade åt en skön tv-serie. Eller långsamma vackra eftermiddagar när man satt ensam på en bänk på Mariaberget och såg ut över det höstgrå vindpiskade havet och tänkte på svunnen kärlek som aldrig kommer igen.

Det är ju det som är värt något. Egentligen.

Jag menar nu inte att vi ska sluta skapa. Inte alls. Skapandet ska flöda som ett vatten när det kommer. Men snarare ta bort prestationskravet i skapandet. Och tillåta oss att invänta lusten ibland. Vissa dagar går det ju bara inte att rita serier. Och det är faktiskt normalt och okej och till och med bra.

En av mina närmsta vänner i den här staden berättade för en tid sedan att han tappat lusten till att teckna serier. Han skulle precis som jag teckna en bok, men så kom publiceringshetsen emellan. I början tecknade han serierna för sin egen skull, utan tanke på vem som skulle kunna tycka om dem. Sedan började han få feedback, redaktörer gillade en viss stil, gillade en viss typ av berättelser… Och så börjar anpassningen. Att bli till en kugge i hjulet.

Det om något kan döda lusten. I en mycket intressant intervjufilm med Alan Moore beklagar han sig över att så många av dagens konstnärer blivit förminskade till att vara producenter av enkel underhållning, sådant att fylla en halvtimme med i väntan på döden. Han säger vidare att en skapares uppgift är att ge publiken det de behöver, inte det de vill ha. Ty om publiken verkligen visste vad de behövde så skulle de inte längre vara publiken. Då skulle de upphöra att vara publik och själva bli skapare.

Skapare… smaka på ordet. Vilken makt. Vi skapar världar. Vi kan påverka och provocera. Vi kan leda människors tankar med våra verk. Det är stort.

Men om det så går flera år utan att det blir en enda serie tecknad så är det inget att gräma sig över.

De berättelser som ska komma, de kommer att komma. Det som ska ske, det kommer att ske. Bara vi lyssnar till vår inre röst.

… och tillåter oss att vila mellan varven.

My students are awesome!

I’m still working on scanning and printing my students comics for the exhibition we’re gonna have on June third.  And it’s not just the computers slowing me down. It’s the kids too… I just get stuck reading their stuff! They’re so unintentionally funny sometimes!

This kid was like “I call bullshit on your assignment, teach’.”

And I’m all like “haha, hell yeah! bring it!”  

Translation: I love food. I hate everything. I’m afraid of everything. I love poo. I hate pigs. I’m afraid of soda.

I actually wrote a chapter for my teaching-book based on this kid. He was very intelligent and warm. I think he was almost too intelligent for his own good. He saw through everything and that made his level of engagement in the assignments drop to nothing. When we had discussions about real-life-stuff he was very interested and gave good insigts and helped his friends.

He had a classmate who kept saying that his comic was so worthless and bad (even though he was way ahead of the rest of the class) and then this intelligent “I call bullshit on”-kid just went real snappy and said “Stop it. Shut up. You’re just saying that to make people tell you how good you are.” 

God, I really loved these kids… All of them. I’ve met some of them on the streets of Malmö and I just get all warm inside when I see them. I hope they understand how they’ve affected me.

Okay… that’s it…

No, wait, I gotta post this one too.

Aww, the creativity… The knowledge and reflecting over the self… It’s just so frikkin grrreat!