Partyparty

Yesterday I began putting together a PDF-document for the pocket-book I’m gonna make for tha kidz. The text I posted yesterday will be in the beginning of the book.

Just found this inspiring saying that made me think of what I consider to be the correct way to teach:

Tell me and I’ll forget.

Show me, and I may not remember.

Involve me, and I’ll understand.” — Native American Proverb

I love quotes. They talk to people on a different level. It’s like it’s easier to accept something if it’s quoted.

People don’t argue with quotes. They listen to the meaning behind the quote and ponder over it. If it speaks to them on a deeper level, they’ll accept it. If it doesn’t they’ll discard it. But when they’re discarding a quote you’ve made, they don’t automatically discard you. So quoting is kind of a safe way to say what you want without risking to lose the other persons interest. I think I read about that in Henrik Fexeus book “När du gör som jag vill- en bok om påverkan”, but I’m not sure… It could be from “The Game” by Neil Strauss too… Hey! When I Googled Henrik I just discovered he’s written a swedish game-book called “everybody gets some”! Haha, I’m not surprised!  ^_^ He wrote it to both women and men, not like Strauss’ book where he focuses on the heterosexual male’s point of view.

Below is another part of the introduction I wrote for the pocket book I’m gonna print (you know, the collection of my students comics). I already posted it on my facebook-page and got good reviews on it there, so I feel comfortable posting it here too. Only for swedes though… sorry…😉

Jag fick en förfrågan av min härliga kollega Mia i höstas om huruvida jag skulle vara intresserad av att jobba med ett projekt.
Ett stort projekt.
Malmö stad hade fått pengar för att ge alla sjundeklassarna i tre av Malmös högstadieskolor inspirations-work-shops i serieteckning och nu sökte Kulturskolan med ljus och lykta efter en pedagog som kunde ta sig an uppdraget.

Jag kände hur det svindlade i magen av förtjusning. Självklart ville jag göra det! Men utan lärarutbildning och med en erfarenhet på några få månader av vikarie-jobb insåg jag förstås att det skulle bli en utmaning för mig. Jag gick på darriga ben till anställningsintervjun.
Väl där blev jag varmt välkomnad och Kulturskolans chefer var så uppmuntrande att jag kände att jag faktiskt skulle våga kasta mig in i allt detta okända med skaparlust och nyfiken glädje i sinnet. Jag skulle klara det här! Absolut!

Och nu sitter jag här. Ett halvår senare. Den sista work-shoppen är över.
Och jag… Jag bara saknar varenda en av mina fantastiska elever.

Sjuor… Herregud… Jag minns så tydligt min egen skoltid och sjuan var definitivt mitt värsta år.
Då var jag så långt ifrån mig själv som jag någonsin varit.
Jag var osäker och rädd för att bli sedd som en tönt. Rädd för att bli utanför. Rädd för att bli mobbad. Så jag satt med armarna i kors, med den suraste och kaxigaste min jag kunde frammana och stirrade skeptiskt på mina lärare.
Usch. Jag måste varit hemsk.

Men det är faktiskt inte så lätt att vara tonåring. Många lärare, och vuxna överhuvudtaget, ser på en som någon sorts ligist, eller bara som ett får som ska bestämmas över.
De lyssnar inte. De berättar inte varför. De bara ryter och skriker. Eller klagar och tjatar.
(inte alla lärare förstås, det finns ett par fina undantag där ute som glänser som guldkorn i ett hav av grus. Tack för er. Ni inspirerar.) Så det viktigaste för mig under de här månaderna med eleverna har inte varit själva serietecknandet, även om det självklart har varit stommen som jag byggt mina work-shops på. Nej, det viktigaste har varit att möta varje elev. Att de alla skulle känna sig sedda, bekräftade och schysst behandlade efter veckan de fått vara hos mig.

Vad som hände var mycket märkligt och magiskt… J-a-g lärde mig.
I mötet med dessa kloka unga människor fick jag lära mig minst lika mycket av dem som de lärde sig av mig.
Vi hade långa samtal och diskussioner, om rasism, sexism, våld och hur det är att växa upp och att bli kär.
Jag delade med mig av mina erfarenheter och minnen och de delade med sig av sina. Jag kände samhörighet och värme. Vi skojade och skrattade, lekte lekar och drack varm choklad och jag har faktiskt inte haft så här roligt sedan jag gick teaterlinjen på gymnasiet.

Johannesskolan, Rörsjöskolan och Rönnen…
Jag kommer aldrig att glömma er.
Aldrig. Ni finns i mitt hjärta för alltid.

Tusen kramar!

//Frida Ulvegren,
Pedagog, inspiratör, serietecknare, mamma (den där sista var till dig Rebecca…)😉

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s