October 12, 2009
fridaswork
En serieskapares vardag, English, Poetry, When I was younger
I remember writing this poem.
I remember it meaning so much to me.
I was trying to describe that overwhelming feeling of standing alone by the ocean.
Feeling so small and yet… eternal somehow.

Translation:
I’m queen of the ocean.
I’m a maiden of the sea.
The ocean is my kingdom
The sea is my dear
The waves of the ocean glitter in the shining light of the sun
I’m queen of the ocean.
I’m a maiden of the sea.

Fun fact for Swedes (this doesn’t translate at all, sorry.):
Jag minns att jag hemskt gärna ville att det skulle rimma i den här dikten. Jag ville få till en speciell rytm, och jag minns den än i dag:
“Jag är havets drottning. Jag är havets mö. Havet är mitt rike. Havet är min sjö.”
…oslagbar rytm i den strofen, eller hur?!
Men det är ju fullkomligt ologiskt. “Havet är min sjö”..? Tur att jag var smart nog att arbeta om den raden.
Eller? Å andra sidan är det ju just den strofen som har suttit kvar i mitt huvud under dessa 16 år (?!) och inte velat försvinna. Det är som med fuldubbade reklamer… de tar sig in i vårt undermedvetna, som ett skavsår på själen, och lämnar oss aldrig…